Följ med på en resa till Ballybunion och du kommer få en del av svaret. Ballybunion ligger strax väster om hjärtat, ungefär som ”samling framför öppna spisen med te och scones efter en lång skogspromenad”. Rent geografiskt ligger Ballybunion på Irlands sydvästra kust, en dryg timmes skakig bilresa från Shannon. Inom ett par timmars radie finns en rad andra storheter som Tralee, Waterville, Lahinch och Doonbeg, alla av yttersta klass och värdiga exempel på linksbanor i världsklass.
Byn Ballybunion, uppkallad efter familjen som byggde slottet vars ruiner ännu finns kvar, liknar det vi så ofta ser på de brittiska öarna; Låga gråa stenhus, trånga gator. Tre eller fyra pubar, ett par enklare restauranger och i bästa fall ett hotell eller två. Fråga mig inte vad folk lever av. Sannolikt hade byn i högre grad varit avfolkad om det inte varit för golfbanan. Den byggdes som så många andra storslagna links runt förra sekelskiftet. Banan levde ett ganska anonymt liv fram till 1936 då en man vid namn Tom Simpson gled in i sin silverfärgade Rolls Royce för att syna banan. Han presenterade två designförslag för klubbstyrelsen som valde den billigaste till priset 650 pund. Tre nya hål byggdes och avgörande förändringar gjordes på 13 av de övriga. Resultatet blev enastående och Old Course är i princip oförändrad sedan dess. Det dröjde dock till 60-talet innan de irländska golfbanorna ”upptäcktes” av golfvärlden. Idag är klubben välmående och ytterst välskött, mest tack vare alla amerikanska besökare som välvilligt spenderar sina dollarsedlar både på och utanför banan. De syns som kluster utefter banan, åtta man i varje kluster: Fyra spelare och fyra lokala caddies.
Banan startar, som så många andra tidigt byggda banor, inte långt från byns centrala delar. Ju närmare man kommer desto mer tornar det fantastiska dynlandskapet upp. Höga sanddyner är de irländska linksens starkaste kännetecken, tydligt särskiljande sig från sina skotska och i synnerhet engelska grannar. De höga sanddynerna skapar en dramatisk arkitektur där hålen blir till ”rum”, som inte sällan lämnar en närmast katedralsliknande känsla.
1983 beslutade klubben att man skulle bygga ytterligare en bana. Uppdraget gick till Robert Trent Jones (just det, samma firma som byggt Bro Hof Slott). Resultatet blev Cashen Course, ännu ett mästerverk, dock med lite annorlunda karaktär än den storslagna Old Course. Mina golfvänner säger Old Course i all ära men vill man få utlopp för den ultimata prövningen så är Cashen Course den rätta att spela.
Spel på links är golf i fler dimensioner än det vi upplever på vanliga banor. Den första skillnaden är den fysiskt uppenbara: Hålen är sällan stereotypa utan formade efter naturen och skulpterade runt hinder och greener. Eftersom sanden är dränerande blir underlaget alltid kompakt. Bollen rullar mer än vi är vana vid vilket gör att varje slag måste planeras extra noggrant. Ofta är det omöjligt att få en hög boll att stanna på green, i stället krävs en chip-and-run där med- mot- och sidlut noga måste tas med i beräkningen. Inte sällan blir det bästa beslutet, även när du ligger 30 meter från green – en putt!
Men det slutar inte där. Linksgolf har ytterligare en avgörande ingrediens som kommer göra dig förundrad, frustrerad, uppgiven och i bästa fall överväldigad. Det är ingen tillfällighet att landskapet ser ut som det gör. Under årtusenden har atlantvindarna piskat upp vatten och sand i drivor som blivit dyner. De höga dynerna blir skydd för vågor men atlantvindarna är oförändrade och gör sig ständigt påminda. Det finns inga vindstilla linksbanor, det blåser alltid och oftast blåser det rejält. Den irländska väderrutinen är mycket typisk:
Vinden gör dig ödmjuk. Frustrerad och ödmjuk. Den låter dig slå drive-järn 6 på den första par 5:an och drive-spoon-spoon-järn 8 på nästa. Ett 150 meters korthål kan vara en wedge eller en driver. Spelet är fostrande. Hur slår man en järn 5 i 15 sekunders motvind? Hur får man en sandwedge att stanna i motsvarande medvind? Varje slag kräver en lösning. Du är inte hjälpt av alla timmar på en vindstilla driving range eftersom du ständigt måste konstruera egna lösningar. Låga slag, höga slag, skruvade slag, oskruvade slag. Slag genom halvmeterhögt gräs eller från en pottbunker. Lägg därtill att bollen sällan ligger plant och hur påverkas slaget av det? Linksgolf blir aldrig ointressant. Det är som ett nytt lego för femåringen eller ett komplicerat brobygge för ingenjören. Efter ronden finns det 18 historier att berätta och utan ödmjukhet blir det inga bra historier.
Tillbaka till Ballybunion. Morgonrond på Old Course. Allt kan hända. På det första hålet ligger vinden på från havet. Det är oundvikligt att tänka tanken; ”om jag släpper driven kommer den driva in till kyrkogården” som kantar högra sidan av hålet. Jag klarar mig med några meter. Inför andraslaget börjar det dåna kraftigt. Jordbävning? Svaret blir hagel som dånar mot husvagnstaken på den obligatoriska sommarstugeparkeringen intill banan. Det går snabbt över. På tvåan tittar solen fram och livet leker igen. Vi spelar ett av världens svåraste golfhål. Knappt 400 meter, alltid motvind, kort om green ligger en hög kulle till vänster och en annan till höger. Har du missat driven det minsta måste du skruva runt andraslaget för att komma på rätt spår till greenen som är placerad på en tredje kulle. Greenytan ligger blind 15 meter upp. Är du en meter kort rullar bollen ned hela vägen.
Redan efter några hål är det dags att kapitulera. Jag känner igen känslan från så många gånger tidigare men ändå tvingas jag varje gång komma till samma insikt; Spelar man linksgolf under ”normala” förutsättningar får man aldrig jämföra sig med banan, det är fullständigt utsiktslöst. Däremot är det en fröjd att spela match mot sina kamrater. Allt kan hända och ofta är det en strid på kniven intill det bittra slutet. Kampen förstärks av omständigheterna och de ständigt svåra vägvalen. Lägg därtill lite tävlingsnerver och matchen är fullända.
Så jag lägger mig på rygg mot banan och först då vänder lyckan i matcherna. Ballybunion älskar dig om du älskar den. Old Course är storslagen. Successivt intensifieras banans skönhet och svårighetsgrad. De sista 9 hålen är magiska och löper in och ut mellan höga dyner, flirtar med havet och gravitationen. Det 11:e hålet, par 4, löper utmed havet. Tee ligger högt. Stranden till höger. Kullar och elände till vänster. Efter 200 meter smalnar fairway av i en brant backe ned till en mellanplatå och därefter en fullt spelbar svacka. Dina valmöjligheter är följande: Lägg dig kort om backen med en hybrid och du har 175 meter kvar till en fullt synlig green i svag med-/sidvind. Välj en spoon och chansen finns att du hamnar på den lilla platån. Då har du 140 meter till green som du ser det mesta av. Välj drivern och du har en liten chans att nå svackan. Där ligger bollen förhållandevis plant och du har bara en wedge kvar till green. Problemet är att du inte ser något av greenen. Decisions, decisions. Välkommen till linksspelarens vardag.
Varje hål på Ballybunion har karaktär. Varje gång du kliver upp på tee tänker du ”Vad roligt – det här hålet!” För varje rond förstår du arkitektens intentioner lite bättre, men det är aldrig enkelt och det är just det som aldrig gör spelet tråkigt. De avslutande hålen är majestätiska, inte minst det 17:e utslaget som spelas från en av banans högsta dyner, ut mot Atlanten och runt ett par gigantiska sanddyner. Vinden blåser rätt i ditt ansikte och du vet att du måste ha perfekt balans genom svingen. Om du lyckas nå fairway behöver du hänga upp inspelet i vinden som pressar bollen tillbaka mot land och en trång green som tack och lov skyddas av omgivande vallar. 18:e utslaget slås rakt över 17:e green och hålet klättrar hela vägen upp till klubbhuset där det viker tvärt av och slutar i en minimal gryta mellan fyra dyner.
Klubbhuset är trivsamt trots sitt bunkerliknande yttre. Den är rigoröst byggd och väl planerad med generösa fönster från restaurangen mot 18:e fairway. Köket är över förväntan och efter 45 minuter är det dags för nästa utmaning, Cashen Course.
Om Old Course är majestätisk så är Cashen vild och halvgalen. Och som upplevelse fullt jämförbar och till och med mer älskvärd än den gamla banan. De arkitektoniska lösningarna är lekfulla, fantasifulla och oerhört vackra. Varje hål är ögongodis och du blir förförd som ingen annanstans. Hålen ringlar sig mellan höga dyner, dyker ner i väldiga svackor och upp på nytt för att avslutas på en vackert utsnidad hylla. Variationsrikedomen är total och känslan är som att vara 13 år och första gången besöka Disney World.
När de sista hålen spelas på Cashen börjar det skymma och vi är alla fysiskt och mentalt utmattade. Ändå orkar jag tänka hur lyckligt lottad jag är som kan gå bland kära vänner, på denna sista utpost i ett vindpinat hörn av Europa och spela den golf som jag till slut lärt mig förstå. Jag har med tiden lärt mig njuta av annat än bara en låg score. Varje match under dessa omständigheter är en fröjd och skönheten i linkslandskapet är i det närmaste sakralt. Jag är knappast ensam om min självvalda abstinens, ändå borde fler av alla poängbogeyfostrade stackars golfsvenskar få uppleva ”true links”.
Efter välförtjänta öl i baren stapplar våra sargade kroppar ner mot vårt hotell ”Teach de Broc” på en järnnias avstånd. Det drivs av järnladyn Aoife och hennes trivsamme Seamus. De hjälper oss med allt och serverar 3-rättersmenyer som överträffar det mesta på öarna. Det finns fler liknande hotell / pensionat nära banan att välja mellan så tveka inte, besök Ballybunion så snart du bara kan.
Själv har jag efter hemkomsten bytt ut fårräknandet mot en genomgång av först Old Course och därefter Cashen. Jag känner vinden mot kinderna och bruset i öronen. Jag sveper hål för hål över perfekt ansade djupgröna fairways och den förrädiskt vackra ”fescuen” som böljar likt de mörkblå vågorna en bit bort. Långsamt försvinner allt i det sammetsmjuka diset.
© 2022 Hamilton Design AB / Caddee Golf
