Efter Stensons major – vad händer nu?

Henrik Stensons seger på Royal Troon var monumental. Inte bara för att det var en efterlängtad majorseger efter 7-8 ”nästan-vinster” de senaste 20 åren, men framför allt på grund av det bragdartade sätt som det skedde på. De sista 36 hålens tvekamp kommer att gå till historien eftersom den verkligen hade allt. Likt ett cykellopp bröt sig två spelare loss från klungan och eggade av kampen dem emellan lyfte de golfen till en nivå som fick en engelsk expertkommentator att utbrista ”I’d like to say you could learn something from these lads but the natural talent is so high you can’t comprehend…”. Kampen fortsatte timme efter timme, ledningen växlade ständigt och järnslag från 200 meter i kraftig med- mot- eller sidvind lirkades in till ständigt nya birdiechanser medan resten av fältet kämpade för att hålla näsan över vattenytan. Likt två gladiatorer till synes omedvetna om världen runt omkring stred de, båda lika fast beslutna om att segra.

I det avgörande läget och mot alla odds finner Henrik Stenson ytterligare en nivå. Hur är det möjligt? Den tunga bördan av egna livslånga krav, för att inte tala om en hel nations krampaktiga längtan, bär han på sina axlar. Då avslutar han birdie-birdie-par-birdie och folkets jubel vet inga gränser. Alla som åsåg detta vet att det inte var en vanlig seger, det var inte ens en ”klassisk seger” den slitna klyschan som alla sportkommentatorer svänger sig med, det var en monumental seger efter en magisk tvekamp.

Ännu en vecka efter triumfen nyper jag mig i armen. Svenska tidningar har dagen efter pliktskyldigt publicerat sina hyllningar i två eller tre spalter. Istället får jag i flera dagar söka bland internationell media och kanske är det först där jag inser vad som verkligen hänt. Den spektakulära utvecklingen av tävlingen analyseras i bredd och djup och den respekt som visas, inte bara för Stenson utan för kampen i sig är ständigt återkommande oavsett vem som skriver eller tycker. Jack Nicklaus säger spontant att hans klassiska (oops) uppgörelse med Tom Watson, ”The duel in the sun”, inte kan mätas med denna och några dagar senare upprepar han det med emfas. 

Troligtvis bottnar allt i det som varje sport ständigt strävar efter men så sällan uppnår; den slutliga uppgörelsen mellan två eller fler kombatanter som närmar sig mållinjen efter månader eller år av förberedelser och förväntningar. Allt för ofta slutar det i ett antiklimax. Ena parten vann, men kampen var svår att skönja. Några jublar och andra suckar. Det vi såg Mickelson och Stenson utföra i The Open på Troon lämnade knappast någon oberörd.

Så vad händer nu? Redan spekuleras det i kommande majorsegrar, ”nu har proppen i ketchupflaskan lossnat” och så vidare. Jag är tveksam, få inser hur tuff konkurrensen är. Viktigare är vad som händer med golfen i Sverige, hur ska vi genom triumfen öka intresset för golf i Sverige? Det största problemet är att vi är så otroligt långt ifrån det mediasamhälle som förelåg när Björn Borg och Ingemar Stenmarks segrar fick hela landet att fatta en tennisracket eller åka till fjällen. Idag visas golf bara för de som löst ett visst sorts abonnemang och även om de har abonnemanget så måste någon förklara för vederbörande att det är värt att titta på i konkurrens med hela det vansinniga utbudet som ligger för våra fötter.

Media, vilket redan antytts, är inte att lita på annat än den kortsiktiga rapporteringen, sannolikt under radarn för många semestertokiga svenskar. I bästa fall upprepas det när det blir tal om Bragdguld och Jerringpris, men det sker ju mitt i vintern när golfsverige i princip ligger nere.

Golfklubbarna har nog viljan men jag vet ingen klubb som skulle satsa egna marknadsföringspengar på att skapa en ”Stenson-hausse”. ”Pengarna går till banskötseln” är ett ständigt mantra svårt att bestrida.

Återstår Golfförbundet som ju faktiskt är till för att verka för sportens gagn och utveckling. Numera finns dessutom sex (?) välavlönade och vad jag kan se duktiga konsulter som har till uppgift att hjälpa golfklubbarna i deras och golfens utveckling. Vi kan inte mer än hoppas att deras arbete och förhoppningsvis andra initiativ från förbund och golfdistrikt slår igenom. Tyvärr har de 20 senaste åren av federativ verksamhet knappast imponerat. Organisationen har svällt, byråkratin har ökat och golfklubbarnas kostnader för att bygga och underhålla det centrala systemet nått så höga nivåer att mindre golfklubbar börja välja andra vägar.

Kanske står hoppet i stället till den politiska utvecklingen där man plötsligt öppnat för att vissa typer av golfutövande kan göras avdragsgill som friskvård. Den nytta golfen gör för folkhälsan är odiskutabel och avdragsmöjligheten var i det närmaste redan beslutad för 10 år sedan när det plötsligt kohandlades bort i sista sekunden. Om möjligheten nu blir verklighet så är det antagligen den enskilt största händelse att påverka golfens utveckling de närmaste åren, Stensons majorseger inkluderad. Någon kanske säger att det bara skulle påverka de vuxna, men det är ett erkänt faktum att det behövs golfande föräldrar för att skapa golfintresserade barn. När barnens intresse ökar – nästan alltid tack vare att de hittar sina sociala nätverk – då kan vi börja hoppas på en Henrik-Stenson-effekt värd namnet.

/Redaktionen

foto: L E Mormile, Shutterstock